Visar inlägg med etikett värme. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett värme. Visa alla inlägg

torsdag 5 november 2015

Det bästa i livet är oplanerat!

Jag är inte jätteduktigt på att planera. Nej, rättelse; Jag är duktigt på att planera, men jag är ordentligt dålig på att hålla mig till planerna sen.

Jag skulle idag efter jobbet ta det lugnt, softa lite, laga lite mat, götta mig i soffan med en bok, komma ikapp med lite vila. Jättefin plan.

Detta är vad som istället hände;
Jag kom hem från jobbet, fick något konstigt ryck att "JAA, jag drar till gymmet och kör zombiesrun! Awesome!"
När jag sedan (40 min senare) är påväg hem inser jag att "Bajs också, det är kör idag... Har den börjat? Nej, det är lugnt. Jag hinner hem och duscha så kan jag sticka dit."
När jag kommer hem (kl 21.00) kommer jag ihåg att "Ajuste, jag ska på läger i helgen, och i morgon har jag ingen tid att packa. Jag skulle ju göra det ikväll..." Igång med packandet bara. Inser nu att jag inte har en väska som är lagom stor, så det blir till att packa i flera små... (Yeey!... Eller inte.)

Men kul har jag haft ändå! Även om livet inte alltid blir som jag tänkt mig brukar det allt bli ganska fint i slutändan ändå.

Blessed is this life which I have the privilige to live!

måndag 8 juni 2015

Gelémuskler och fåniga små skratt med vänner

Ibland undrar jag hur mycket av en förkylning som sitter i kroppen och hur mycket som sitter i huvudet. Eller om det kanske helt enkelt är så att människor runt om dig läker dig på ett sätt som mediciner eller huskurer aldrig kommer kunna göra.

Har ju nämligen varit sjuk sedan i söndags förra veckan, och det är bättre, men det sitter kvar i näsan och krånglar. Detta (och lite annat strul innan sjuka) har resulterat i att jag inte varit på gymmet på ca. 2 veckor. Idag frågade min fina kollega och gym-vän om jag skulle med till gymmet. Jag bestämde mig för att hänga med, även om jag tänkte att jag tar det lugnt, eftersom att jag är förkyld fortfarande.
När vi väl kom till gymmet fick han något ryck med att "Jag kan lika gärna köra järnet och ta det lugnt sedan.", så jag råkade åka med i detta flow. Det blev helt plötsligt 1 km jogg till uppvärmning och sen ett styrkepass armar/ben som jag aldrig gjort förut.
Mina armar blev till gelé, och jag tror att jag vinglade lite på vägen hem eftersom att mina ben inte riktigt hängde med. Det är ett av de bästa träningspassen jag någonsin gjort.

Visst, det låter kanske som någons vanliga träningspass, eller rent av klent, men för mig är detta något helt nytt. Att ta ut mig tills mina muskler inte orkar mera. Att ha någon bredvid mig som hejar på mig och säger att jag klarar av att pusha mig själv lite längre. Jag har aldrig haft något riktigt driv i mig att prestera mer än nödvändigt, men idag sa min vän till mig att jag var grym som tog det lite längre än jag egentligen orkade. Så dagens påfyllning har varit en  styrkande ego-boost och härliga skratt över fåniga saker. Idag är en inte så pjåkig dag.

Och by the way, gissa vem som inte är tät i näsan längre.

Love the silly little things that happen in your life. 
They tend to bring a smile to your face even in the darkest times.

torsdag 16 april 2015

Ni vackra, fina människor.

Ibland blir jag alldeles varm av synen av hur vackra mina elever är. Idag rusade två fram till mig, en av tjejerna med sin kofta hopknycklad i händerna tätt mot bröstet, den andra ropandes på mig med andan i halsen. 

"Matilda, vi har hittat en fågelunge som ramlat ur boet och den kan inte flyga och mamman kommer inte ta hand om den längre och vi kan inte låta den stanna på marken och dö!"

De kommer fram till mig och några andra tjejer jag sitter med och de visar oss den lilla fågelungen. Vi fick hjälp av en annan lärare som ringde sin fågel-vän, (han kallades på riktigt fågel-'namn') men där fick de bara rådet att "lägg den i en buske och låt kretsloppet ha sin gång".

Tjejerna vägrade lyssna på detta. De närmade sig lite hysteri i rösten när de tänkte på vad som skulle kunna hända med dras lille vän. Till slut kom de i alla fall fram till att de skulle ta med sig fågeln hem till en av dem som hade stall hemma där de kunde sätta nät runt och försöka hitta mat till den och ta hand om den tills den vuxit upp och kan flyga. De började leta efter låda att ha den i och sprang runt och letade efter tyg och gräs och allt möjligt att ha i lådan så att den skulle må bra där på vägen hem.

De här tjejerna går i sexan, vilket betyder att de är 12-13 år gamla. De såg en ensam fågelunge och de visste att mamman till ungen hade övergett den när den föll ur boet. Dessa 12-13 åringar tvekade inte en sekund på att hjälpa till. När de fick höra att de skulle lägga ut den och låta naturen ha sin gång vägrade de, för de kände att de hade en chans att rädda ett liv. 

Om de kommer att kunna hjälpa denna fågel vet jag inte, men jag hoppas och ber för dem att de ska hitta ett sätt. Men även om de slutar med att fågeln inte klarar sig har dessa tjejer växt något otroligt. De struntade totalt i den vuxne "fågel-expertens" råd att lämna över den till naturen och en säker död, och går istället helhjärtat in för möjligheten att rädda ett liv. Hur litet det livet än må vara.

"Not a single sparrow falls to the ground without your Father knowing." -Matt 10:29