Jag har läst lite bloggar och tänkt lite (blir aldrig bra resultat) och har drabbats av en otrolig ensamhet.
Eller rättare sagt vissheten om att jag är ensam.
Illamåendet kryper fram, knuten i magen blir hårdare och hårdare.
Jag vill bara kurra ihop mig till en boll och sova.
Men jag är rädd att jag inte ska hitta orken att gå upp i morgon igen.
Vad har jag att se fram emot?
Vad sjutton kan jag tänka på hela dagen som gör att jag orkar med?
Jag har börjat gå ut och gå mera.
Vandrar runt i uddevalla för att jag inte vill hem och tittar på människor jag går förbi.
Överallt ser jag lyckliga människor, par, kärlek.
Min mage drar ihop sig, snurrar runt och jag blir tom, ensam.
Så jag söker tröst.
Flyktiga ögonblick med pojkar som senare säger hejdå och sedan är det bra.
Jag vill ha dig men jag vet inte hur jag ska bära mig åt.
Jag börjar falla, längre och längre, och snart ser jag dig inte mer.
Men det är ju tur att man kan le i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar