Död åt dumma hjärnspöken!

Rutiner, vanor, bortförklaringar och svarta hål. 

Det är nu onsdag, dag numer tre på första skol-/jobbveckan. Jag visste att jag skulle tycka om att komma in i det "vanliga" livet och rutinerna igen, men ingen hade kunnat förvarna mig på denna otroliga förändring i mitt huvud. De sista veckorna här på sommaren har jag tappat orken på det mesta här i mitt liv. Jag slutade träna, för jag intalade mig att "jag är för trött" och "jag hittar inga bra rutiner". Skit snack. Jag slutade i princip gå ut ur huset när jag var ledig för att jag låtsades att "det var för varmt" och "jag måste vila upp mig". Jomen visst... Jag hamnade i ett svart hål utan att ens vara medveten om det. Jag tänkte bara att visst, jag orkade inte träna eller gå ut. Inget jättekonstigt med det. 

Nu i efterhand inser jag att jag var helt tom. Jag gick till jobbet och körde på där med någon sorts autopilot med glada skratt och varma leenden, för att sedan gå hem och bli helt urholkad av min egen, otrevliga lilla bitterfitta som har gjort det till sin livsuppgift att med alla medel möjliga trycka ner mig så långt det går. Detta lilla hjärnspöke är ett av de värsta jag har.

Men idag öppnade jag ögonen och slog ner bitterfittan. Tjoff sa det bara! Nu sitter jag här, mer redo än någonsin att komma igång med saker till höger och vänster, och det känns kul. Jag känner att jag blir genuint glad av tanken på att jag kommer ha saker att göra i princip varje dag i veckan. Jag projekt, jag har mål, jag har jobb som jag längtar till. Mina känslokanaler har öppnats upp igen och jag verkar aldrig få slut på energi till att göra mer, mer, mer! Jag gick från en koma-helg till en måndag full med skoluppstart uppföljt av möten, en tisdag med utflykt med en av klasserna med barnvaktning efteråt och en onsdag med skoldag, två möten på em och en spontan 1 timmes promenad instuvad i slutet av dagen. 

Som jag känner just nu kommer denna start bli till något awesome, och jag hoppas verkligen att jag kommer känna så ett bra tag framöver, för detta känns grymt! Vill inte tappa detta som jag har tappat så mycket annat. Dessa känslor, och dehär tankarna jag har känns värda att kämpa för att hålla kvar. Nu är det bara att hoppas att morgondagens Matilda känner likadant och att vi tillsammans kan slå ner alla hjärnspöken. 

Det är aldrig försent för att göra en nystart!